miss..
Med en tår steg jag på tåget med vännen som skulle följa med mig till landet med alla möjligheter. Överraskning efter överraskning mötte mig i det stora landet. Som 19 åring ensam borta hemifrån första gången i sitt liv känner man sig hjälplös, ensam och blondi... Ens liv förvandlas plötsligt till en teenage-movie där utbyteseleven blir kär i killen som bor under samma tak, man får ett liv som man aldrig drömt om, man skapar band till människor som bor hundratals mil ifrån en själv... Lika snabbt står man där man började allt, ett hjärta fullt med nya möjligheter, nya minnen, tårögd...
Att ta avsked av människor som står mig nära är något som jag upplevt mer än jag ville ... Att ta avsked av människor som man mest sannolikt inte ser mera i sitt liv är hjärtekrossande... Tomma löften om återseende skapas ... Löften som aldrig blir sanna ... Men kontakten till dessa människor är något som jag hoppas att aldrig kommer att fejda.
Det finns människor som jag kommer att stå i tacksamhetsskuld för hela mitt liv ut ... Människor som jag hoppas att jag en dag åter skall få se...
"Jag visste att jag snart skulle hem. Jag skulle åter får se alla mina medresenärvänner, min familj, mitt hem... I handen hade jag brevet som jag nyss fått av Diane. Jag visste att jag snart skulle möta mitt livs svåraste ögonblick, och därför tog jag genvägen till toan för att samla mig, en sista gång innan det var dags för farväl... När jag öppnade brevet visste jag, att dom fem veckorna som jag spenderat hos dem hade förändrat mitt liv förevigt, och sakta kände jag när den första tåren rann ner för kinden... Hur skulle jag någonsin hitta något liknande hemma i Finland?"
Love and miss you guys,
Mel III, Carolyn, Mel IV, Melanie, Chris, Diane, JD, Margret & kids, Bill, Joe, Jordan & the rest ...
Och speciellt saknar jag motorcykelresorna längs med West Virginias vägar...
"... take me home, country roads..."
