Jaya

jag är en människa som har lätt att fästa sig vid olika människor. Jag låter människor lätt inpå mitt liv och strör hit och dit med all möjlig information som jag borde förstå vid detta lag att hålla för mig själv ... Kanske är det så jag oftast genast hamnar in på dom mest djupa diskussionerna, klarar inte av att hålla mig vid ytan... I gymnasiet skrev vi en uppsats i psykologi där vi skulle berätta om "vårt liv so far" ... Min psykologilärare hade förmågan att läsa mellan raderna och konstaterade att jag är en väldigt underbar människa som har enormt med empati för andra människor... Jag tar mig tid att lyssna och förstå andra människor... Orden rörde djupt i mig och jag skulle vilka tacka min psykologilärare för dom orden... Dom har hjälpt mig mycket här i livet när jag inte riktit förstått mig själv och mina handlingar...

Många gånger så ser jag allt som en förbannelse. Varför orka bry sig när det finns hundra andra saker som är viktigare? Varför ge folk den tid som dom behöver bara för att sedan konstatera att man inte fått en syl i vädret? Varför släpper man så många människor nära inpå livet och när skall man förstå att vissa människor endast drar nytta av andras vänlighet, gästfrihet och värdighet?

När lär man sig att sätta stop för all empati man har för andra människor? När lär man sig fråga, Vad får jag utav detta? Varför tror man på ord som bara sägs och saknar betydelse? När skiljer man på ord som har betydelse och ord som bara sägs för att fylla ett tomrum? Eller är det så att människor säger ord för att dom menar det och sedan tror man att allt e okej? Allt e int okej. För att upprätthålla något måste man upprepa sina ord i lämplig mängd. Man måste visa att den andre betyder något. konkreta handlingar åt analyserande kvinnor, ord åt män. 

Jag har inte svårt att hitta människor som skulle såra mig, jag har inte heller svårt att hitta människor som har ett hjärta. Jag har inte heller svårt att se skillnaden på dessa två. Man märker ganska snabbt till vilket håll relationen lutar. Fyller man en betydelse i personens liv, eller ett tomrum? 

Inom en veckas tid har jag varit med om två avsked. En person som står mig väldigt nära lämnade mig igen. Alltid lika svårt. Alltid lika tungt. En annan som fyller ett tomrum jag haft i mitt liv en längre tid. Ja e så dålig på avsked, enbart för att jag fäster o låter personer komma väldigt nära inpå mitt liv. Kommer jag någonsin att lära mig att stänga ut alla känslor?

I've done my pshycology. 

Still... 

I hate good-byes...